STYRKEPRØVEN
21 Juni 2003

Så här i efterhand kan jag ju medge att det var med stor tveksamhet som jag satte mig i bilen kl. 06:00 på Midsommarafton och åkte de 85 milen till Trondheim. Det var inte utan att man kände sig lite mätt på cykling efter alla brevetloppen (kvalificeringslopp inför Paris-Brest-Paris om vardera 200 km, 300 km, 400 km, 600 km) under våren. Under 60 milaren hade jag dessutom ådragit mig ordentliga besvär i några muskelfästen runt höger knä. Något som förvånade mig mycket, då jag aldrig tidigare fått besvär från en sådan, som jag trodde, skonsam sport som cykling. Tyngd av denna motgång var jag ändå inte beredd att "kasta in handduken". Det kändes bara alltför lumpet att ge upp utan ett försök. Den fysiska uppladdningen bestod därför av intensiv vila, muskelmassage och en överdos av Voltarentabletter kryddat med ett par Cortisontabletter dagligen i en veckas tid. Den mentala uppladdningen var inte så mycket mer upplyftande, utan bestod av dagliga kontroller av alla tänkbara väder-sajter på nätet för att om och om igen konstatera att det förelåg ett stadigt lågtryck över hela regionen med regn och regnskurar under en veckas tid. Frågan var alltså inte om jag skulle bryta utan snarare när, då alla tänkbara dåliga förutsättningar verkade råda.

Väl i Trondheim infann sig en ordentlig nervositet och jag började ångra hela projektet. Vad skulle detta vara bra för? Backarna vi passerat med bil verkade dessutom helt oöverstigliga med cykel. Herre Gud, detta skulle ta mig hela dagen och natten, och dagen...Tänk om jag inte klarade 30 timmars gränsen, om jag nu ens tog mig till Oslo. Ja, tankarna var många och mestadels negativa. Bytte upp mig till en bättre startgrupp på fredagskvällen, man ville ju inte bli allra sist av alla startande.

Kom iväg kl. 08:45 och det gick i ett himla tempo. Märktes inte nämnvärt att folk skulle sitta på cykeln i 54 och inte 5,4 mil. Vid första kontrollen efter 7 mil hade jag ett snitt på närmare 32 km/h och då hade det ändå varit uppför i 2 mil, eller så. Snabbt i med vätska och iväg. Men var hade alla klungor tagit vägen? Solo-körning i ett par mil, ivrigt påhejad av en och annan norsk vildmarksnisse iklädd lusekofta och knickers med vandringsstaven i högst hugg. Trodde inte dessa original fortfarande existerade, mer än på Ringnes pilsnerreklam förstås. Turligt nog blev jag ikappkörd av en klunga lite senare som jag bet mig fast vid, trots att det egentligen gick alldeles för fort i backarna. Detta visade sig under dagen vara en bra taktik, för genom snabb klungåkning kom man ikapp långsammare klungor med mer behagligt tempo. Man kunde sedan lättvindigt hoppa över till dessa för att få välbehövlig återhämtning, men ändå avancera mer än vid ren solo-körning. Nivån på cyklingstekniken var generellt mycket hög och jag upplevde de flesta cyklister som väldigt rutinerade och samkörda, trots att det sannolikt var en enda stor blandning av cyklister i de flesta klungor.

Efter Oppdal började den seriösa klättringen uppför Dovrefjell. Långa, vindlande backar på mellan 3-7% lutning. Här lyckades två cyklister kollidera och tydligen gick det tillräckligt fort för att de båda skulle kräva transport med ambulanshelikopter därifrån. Det var en mycket exotisk upplevelse när helikoptern lyfte mitt framför mig och hovrade sig vertikalt upp mellan bergsväggarna. Flera minuter efter detta effektfulla, Hollywood-liknande scenario glömde jag helt bort den evighetslånga stigningen som jag befann mig mitt uppe i. Jag kanske inte behöver älta mer om vägen upp till banans högsta punkt, Hjerkin på drygt 1000 meters höjd, för att få fram poängen om dess storhet.

Vädret var över förväntan på fjället. Pratade med en Tysk från Köln, som för övrigt liknade Boris Becker. Han cyklade loppet för tredje gången och detta var första gången han kunde njuta av de snöbeklädda topparna i något som påminde om solsken. Han konstaterade ändå att ordningen inte var helt rubbad, då motvinden infann sig troget där uppe på fjällvidderna. När så den efterlängtade utförslöpan kom, kom också regnet. 10 grader och skyfall gjorde att miljön, om än på ytan olik våra brevetlopp här hemmavid, ändå i grund och botten kändes ganska bekant. Ankom Dombås (20 mil) genomblöt, stelfrusen och mätt på fjällintryck. Där väntade de stackars föräldrarna, uttvingade på en ofrivillig semester, med pasta och kyckling. Egentligen skulle de ha mött upp tidigare med proviant, men eftersom min mer kultur- än sportintresserade pappa tvunget skulle titta på Nidarosdomen i Trondheim och jag cyklade fortare än vad han hade räknat med, missade vi varandra i Oppdal.

Efter Dombås började en härlig cykling i mer eller mindre betydande medlut, med bergsraviner och klarblå fjällforsar som utsmyckning, när det ena hastighetsrekordet efter det andra sattes. Regnet ersattes av sol och jag kände mig stark, och nästintill odödlig. Mil 27, d v s halvvägs, infann sig snabbare än väntat. Knappt 10 timmar, trots ordentliga uppförsbackar. Jag var uppriktigt sagt förvånad. Föräldrarna började här knorra om en hotad hotellövernattning för deras del. -"Hur ska vi hinna vila om du kör så här fort?" Jag kände mig av uppenbara skäl inte speciellt deltagande i deras bekymmer. Glufsade i mig medhavd mat och rullade vidare. Terrängen var nu mestadels platt, men det var inte alltid helt lätt att hitta stora klungor och vi fick allt slita ganska bra för att upprätthålla farten i grupper om 3-4 personer. Ca 4 mil innan Lillehammer (35 mil) visade sig den mäktigaste regnbåge jag någonsin sett, omgiven av ett fantastiskt landskap som inte går att beskriva i ord utan måste upplevas. Det stora bakslaget kom då vi inte alls fann guld vid regnbågens slut, som det sägs, utan ett stort, svart regnoväder, helt utan nåd. Det var bara att bita ihop. Ingen stannade ens för påklädning av regnkläder.

I Lillehammer återfann jag till min förvåning min support-crew. Föräldrarna hade valt att stryka en stympad natt i en hotellsäng, för att tillhandahålla ett torrt ombyte efter den regnskur vi genomlidit. För inte kan man väl cykla i blöta kläder i ytterligare 19 mil?! Kan, kan man väl, men det var onekligen skönt med torra kläder. Offrade ca 20 minuter på detta klädbyte, man är ju inte direkt smidig efter 35 mil på cykel, med blöta spandexkläder hårt åtsmitande på kroppen som man försöker avlägsna utan att blotta alla privata delar för en hel depåstation.

Ensam på väg igen. Backe upp och backe ner. Publiken hade nu bytts från hurtiga fjällvandrare till överförfriskade helgfirare som satt på sina verandor och med stort engagemang sjöng fyllevisor och hejarramsor för en ensam "jente" som färdades genom landet i mörkret. Nu började jag verkligen undra var alla klungor tagit vägen? 2 mil solo efter midnatt var inte vidare uppiggande, även om det muntrade upp med de glada tillropen som följde längs vägen. Mitt i en uppförsbacke kommer ett gäng, kanske 15 st, i en fruktansvärd fart. Bättre än att köra ensam tänker jag och kastar mig in i klungan. Upptäcker till min förskräckelse att de kör stenhård temporotation, med växlingar var 10 sekund, mitt i natten och med snart 40 mil i benen. Är de inte kloka? Hela situationen var helt overklig och jag kunde inte låta bli att fascineras över fenomenet. Var fick alla sin kraft ifrån? Var fick jag min kraft ifrån? Med bara små blinkande, röda lampor som orienteringsmärke, susade vi vidare genom mörkret. Helt aningslösa om var vi befann oss och hur långt det var kvar.

När vi efter nästa depå passerade en ännu större klunga, med betydligt lugnare tempo, gjorde sig det kvinnliga förståndet (!) påmint och jag tvingade mig själv att sakta ner för att undvika den berömda väggen under nattens sista timmar. I denna klunga, om ca 40 personer, låg jag lugnt och tryggt i baksuset av den norska, anrika cykelklubben Rye. Det var ca 20 personer som delade på dragjobbet och de släppte inte under några omständigheter fram någon som inte bar klubbens färger. Lika glad var jag för det, som hade dragit tillräckligt de föregående milen och som dessutom inte gillar att låta mig hunsas av någon fascist med visselpipa och gapig stämma. Ett intressant, och faktiskt välfungerande, upplägg som jag roade mig med att studera, men gladdes åt att ej behöva genomlida under mer frekventa träningsrundor. Detta gäng höll jag mig till de resterande 10 milen. Ett stadigt och väl anpassat tempo, med korta och effektiva depåstopp, gjorde att vi snart kom ikapp tempograbbarna. Några av dem konverterade till Rye-klungan och några stretade otåligt vidare på egen hand. Men intressant nog kunde jag konstatera att vi alla nådde målet vid ungefär samma tidpunkt. Det är väl det där man sköldpaddan och haren... De sista milen var självklart dryga, och backiga. För att citera min klubbkamrat Leo:-"Äh, backarna innan Oslo spelar väl ingen roll. Då är du ju nästan framme!" Med dessa ord malandes genom huvudet segade jag mig med värkande knän uppför den ena backen värre än den andra, i väntan på ett tillsynes evaporerat Oslo.

Strax före 06:15 rullade jag in över mållinjen. Trött och helt slutkörd på energi, men mycket glad och nöjd över min prestation. Ringde och väckte min försvunna crew, som vid ankomsten såg mer eländiga ut än jag. Pappa hade tydligen däckat i en lastcontainer på en parkeringsplats i industriområdet bakom målområdet, medan mamma satt hoptryckt i bilens passagerarsäte. Inga ideala förhållanden för två pensionsmogna semesterfirare, men jag förstod på deras berättelser att de hade varit med om ett minst lika stort äventyr som jag. Därefter följde en följetong i jakten på en dusch...för damer...och ett par mindre frustrationsinslag i ett i övrigt mycket välorganiserat cykellopp. Jag har ju visserligen inte kört "Jotunheimen Runt" eller "Telemark Tours", men jag måste ändå slå ett slag för "Den store Styrkepröven", som visade sig vara en helt otrolig tillställning och som bjöd på allt från vacker natur, rolig och utmanande cykling, och glada cyklister från världens alla hörn (eller åtminstone Europas).

Nu till det viktigaste av allt, statistiken. Enligt min mätare och många andras, var den tillryggalagda sträckan inte alls 54 mil, utan drygt 55 mil från start- till mållinje.

Total körtid = 21 timmar och 27 minuter

Effektiv cykeltid = 19 timmar och 25 minuter

Effektiv körhastighet = 28,3 km/h

Antal stigmeter på min mätare var 3464

På Styrkeprövens egen hemsida står det däremot 4304 meter. Orimligt stor skillnad tycker jag, men kanske kan man dra slutsatsen att min mätare i alla fall inte är någon glädjemätare, vad gäller antalet stigmeter.

Även om jag sa "aldrig mer" så sent som igår morse, har jag nu börjat komma på andra tankar i takt med att den värsta utmattningen och tristessen har lagt sig. Och vem vet, kanske står man där på torget i Trondheim igen om ett år...